onsdag 18 april 2012

Rapport från köksregionerna 1




Som möjligen framgår av min bloggrubrik uppfylls en stor del av mitt vakna liv av att tänka på och laga mat.
Somliga skulle säkert kalla det för mani, andra för passion. Själv anser jag det vara ett fullständigt naturligt tillstånd. För att inte säga livsbefrämjande. Den dag jag tappar lusten till bordets njutningar är det riktigt illa ställt, mina vänner.
Men eftersom detta forum inte ska belastas med mina sybaritiska böjelser så får det räcka med ovanstånde bild på en läcker skaldjursplatå, konterfejad och med välbehag inmundigad  i Frankrike, medan jag en aning motvilligt övergår till dagens i och för sig näraliggande ämne: Köksrenovering.
Efter att ha studerat kökskulturen vid ett flertal hus- och lägenhetsvisningar ( en annan liten veteranhobby) har jag insett att vårt 20 år gamla kök kanske inte är det mest optimala.
Förutom att frysen isar igen, att dörren till kylen inte går att stänga helt, att många indikationslampor inte fungerar, att en av fyra värmeplattor på spisen löper amok samt att den sk fläkten har en ljudnivå som påminner om motorsåg, har två svagsinta lampor och suger stekos som en dammsugare från 50-talet, så är själva omgivningen eoner från vad som betraktas som självklarheter i dag.
När såg ni ett korkoplastgolv senast? Eller vita laminatbänkskivor? Lysrörsbelysning? Vitt standardkakel, 20 x 20?
Chict nittital är väl vad en utomstående möjligen skulle beskriva det, utan att vara alltför oartig.
Maken däremot har en helt annan syn på sakernas tillstånd. Bortsett från att han vidgår att vissa funktioner börjar åldras anser han att köket i "princip är både praktiskt och outslitligt". Varför investera i något som, krasst räknat, förmodligen inte hinner betala sig innan nästa kökstrend står för dörren. (Den ännu mer nihilistiskt lagde kan byta ut kökstrend mot att liemannen står vid dörren).
Själv är jag som bekant av uppfattningen att allt som är roligt inte ska sparas i ladorna.
Och se, droppen urholkar stenen. Genom att dagligen förstucket påpeka den ena skavanken efter den andra ska nu köket äntligen få sin välbehövliga och senioranpassade make over: Inbyggd ugn i antiryggskottsläge, halkfritt klinkergolv, lättöppnade rullådor, induktion så att brandkåren slipper rycka ut när man glömt en kokande kastrull på spisen samt armatur anpassad efter de mest finstilta recepten i kokböckerna.
Ja, man måste ju gardera sig, sa flickan, gömde pepparsprejen i behån.
Nåväl, vi är inte riktigt framme än. En viss oenighet råder fortfarande om designen på köksluckorna. Synliga handtag eller infasade, som jag vill.  Och jag hävdar med en åsnas envishet att det ska vara en stor djup diskho, med plats att gömma bakplåtar och annat skrymmande om man inte vill sitta och titta på disken under middagen.
 Men skidt da, som man säger i vår kära grannland, (icke att förväxla med det numera frekvent förekommande da shit)  Det löser sig, när maken får räkna på vad de tjusiga handtagen kostar. Och jag kan tänka mig att backa på var kylen ska stå för att slippa de urfåninga dubbelhoarna- troligen utformade av en manlig designer som tror att en diskmaskin löser allt.
Fortsättning följer.


2 kommentarer:

  1. Håller absolut med dig om diskhon. Fullständigt urdumt med två små. Vad är det man diskar för hand? Jo plåtar, stora grytor och pannor. Vi är SÅ nöjda med vårt val. Och ugn i icke ryggskottshöjd är bara SÅ skönt.
    Handtagslösa - ja. Det enda jag ångrar är våra knoppar dom man slår pannan i när man någon gång ska handdiska...
    Lycka till!

    SvaraRadera
  2. Ja stor diskho är bäst! En sak jag märkte då jag bodde i Sverige var att (de i Finland nästan obligatoriska) "torkskåpen" ovanför diskhon inte fanns.D.v.s ett skåp med gallerhyllor, där handdiskad disk kan ställas in ock dropptorka (och även om man inte handdiskar så mkt kan man ändå ha kärl där).

    SvaraRadera