onsdag 28 mars 2012

På banan- eller inte?

Cykeln är en av det urbana livets viktigaste nycklar till bättre miljö, bättre framkomlighet och bättre hälsa.
Alltså cyklar vi. Eller hur?
Men om man nu inte tycker att det är så kul att vingla fram på den vanliga tvåhjulingen,  på grund av balanssvårigheter eller andra naturliga tillkortakommanden som till exempel stigande ålder, men ändå till vill fortsätta att cykla, vad gör man då? Ja, man kan ju kanske införskaffa ovanstående förvuxna stadiga trehjuling, lätt att kliva av och på och med  plats för ICA-kassen och påsarna från apoteket där bak.

 Eller snarare, man BÖR nog införskaffa den om man inte vill bidra till att Stockholm inom en nära framtid  klappar ihop i en trafikinfarkt enligt trafikforskarnas rådande scenario. Varken kringfartsleder, höjda trängselavgifter och dyrare parkering räcker för att få stopp på den ohejdade bilismen. Förutom att resa kollektivt ska vi således cykla, cykla cykla.

Om detta har vi matats med i stort uppslagna  artiklar och speciellt  nu på senare tid, då redaktionerna gör den vanliga kopplingen vår = cykel. Senaste tillskottet var nyligen en 12-sidig annonsbilaga från Naturskyddsföreningen där en värdig representant för det ansvarstagande cyklande folket berättar hur "underbart det är att uppleva årstidsväxlingarna i Stockholm" när hon varje dag tar cykeln från sin bostad på Södermalm till arbetsplatsen på Gärdet.

Men inte bara det: Hon gör det av idealistiska skäl, säger hon och ler stort under sin keps." Det är inte hållbart att fortsätta leva som vi gör nu med våra transportmönster..."

Våra transportmönster? I verklighetens Stockholm bor de flesta inte priviligerat inom tullarna utan är utkastade långt ute i spenaten. Jobben finns ofta  på andra sidan stan. Bussar och tunnelbanor är överbefolkade och tvärförbindelserna på sina håll urusla.

Det kan man lösa politiskt, invänder vän av ordning. Okej,  men som alla vet är infrastrukturinsatser både kostsamma och tar tid att genomföra, inte minst alla förarbeten som t ex miljöprövningar (sic!) Och tillåt mig tvivla på att den som bor ute på Värmdö eller motsvarande antal mil från sin arbetplats i stan väljer cykeln i första hand, hur många cykelbanor man än bygger.

Och så har vi det här med vädret. För att underlätta för att alla ska ta cykeln även under de 5 månader vi har vinter borde väl också samtliga cykelvägar/banor antingen byggas in i värmande tunnlar eller åtminstone utrustas med underliggande värmeslingor. Skulle inte förvåna mig om det blir nästa krav från cykelfolket.

Ytterligare en aspekt är många cyklisters trafikmoral. Eller snarare avsaknad av sådan. Mellan den sorglöst trampande strömmen av 30-40-åriga  innerstadsboende kulturskribenter i cheapmonday-jeans,   IT-konsulter i svart Bosskavaj och backslic á la cycle-chic rörelsen och en och annan hjälmförsedd byråkrat med byxclips, pågår ett ständigt rallycross av testosteronstinna yngre män iförda austronautliknande munderingar på specialutrustade vehicler.
Stannar de någon gång för rött så knuffar de sig alltid fram till pool position.

Inte undra på att många, inkluderad undertecknad,  icke lika dödsföraktande medborgare, inte vågar ge sig ut på cykel i trafiken. Inte ens med stödhjul.

 Dessutom vore det direkt pinsamt att veva runt på en trehjuling som vuxen, såvida man inte är handikappad enligt en mig viss närstående kommentator."Har man en gång lärt sig cykla, så cyklar man på två hjul tills man faller omkull". Jaha.

Så det blir nog ingen trehjuling- och inget cyklande, hur politiskt inkorrekt det än må vara.
Och föresten är cykeln ganska dyr.
.







.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar