The Golden Years.
Ni har säkert hört uttrycket. Och jag gissar att de flesta förknippar det med tillvaron från 60+ och framåt, då man utan större förpliktelser och utan dåligt samvete kan låta sig försörjas av den ännu hårt arbetande delen av befolkningen.
Själv associerar jag till en låt av David Bowie, som antagligen har att göra med att jag gärna förtränger det faktum att jag numera tillhör gänget i de gyllene åren.
Och eftersom jag som gammal journalist gärna letar efter konspirationer blir min nästa tanke: Kan denna slogan vara en eufemism som någon s k expert på positivt tänkande lyckats kränga ut i en bästsäljande handbok om " så gör du för att slippa tänka på döden"?
Eller är uttrycket skapat av lobbygrupper för konsumtionsindustrin som vill få oss att spendera våra sista slantar på "allt som gör livet glatt"?
Eller är det månne försäkringsbolagen som vill spruta lite rosa dimridåer över hur lite det blev i pensionskuvertet när alla avgifter är avräknade?
Men okej, nu ska jag ska inte vara sån. Det kan trots allt ligga något i den glänsande beskrivningen, förutsatt det mest fundamentala, hälsan.
Den växande skara veteraner som ingår i mitt kontaktnät verkar i alla fall vara tillfreds med sakernas tillstånd, (även om en del fuskar och kliver på jobbtåget kortare sträckor då och då). Och det som nästan alla upplever som just guld är att fritt få disponera sina dagar (nåja, barnbarnen ska ju ha sin beskärda del).
Sen beror det ju lite på varierande ekonomiska resurser vilka prioriteringar man kan kosta på sig. Men eftersom många av oss 40-talister haft turen att att växa upp i en tid med gott om jobb och delvis har fötterna kvar i det gamla ATP-systemet går det knappast någon nöd på fläskberget.
Samtidigt bär vi med oss en reminiscens från tidigare generationers stränga moral, personifierade i Lyckoslantens sedelärande serie om den dygdiga Spara och hennes karaktärslösa syster Slösa.
Alltså kommer vi ibland i beråd. Ska jag verkligen bränna mina pengar på världsliga ting som fiskmassage av fötterna, en IPad, koftan från Saint James, lunch på Monrads och/eller tvål från Molton Brown och riskera att som Slösa få tandvärk, reumatism, bli skallig och inga julklappar av tomten?
Ja, det ska jag. För i nedanstående situation vill jag inte hamna.
Du människa som duktigt spar
Eller är uttrycket skapat av lobbygrupper för konsumtionsindustrin som vill få oss att spendera våra sista slantar på "allt som gör livet glatt"?
Eller är det månne försäkringsbolagen som vill spruta lite rosa dimridåer över hur lite det blev i pensionskuvertet när alla avgifter är avräknade?
Men okej, nu ska jag ska inte vara sån. Det kan trots allt ligga något i den glänsande beskrivningen, förutsatt det mest fundamentala, hälsan.
Den växande skara veteraner som ingår i mitt kontaktnät verkar i alla fall vara tillfreds med sakernas tillstånd, (även om en del fuskar och kliver på jobbtåget kortare sträckor då och då). Och det som nästan alla upplever som just guld är att fritt få disponera sina dagar (nåja, barnbarnen ska ju ha sin beskärda del).
Sen beror det ju lite på varierande ekonomiska resurser vilka prioriteringar man kan kosta på sig. Men eftersom många av oss 40-talister haft turen att att växa upp i en tid med gott om jobb och delvis har fötterna kvar i det gamla ATP-systemet går det knappast någon nöd på fläskberget.
Samtidigt bär vi med oss en reminiscens från tidigare generationers stränga moral, personifierade i Lyckoslantens sedelärande serie om den dygdiga Spara och hennes karaktärslösa syster Slösa.
Alltså kommer vi ibland i beråd. Ska jag verkligen bränna mina pengar på världsliga ting som fiskmassage av fötterna, en IPad, koftan från Saint James, lunch på Monrads och/eller tvål från Molton Brown och riskera att som Slösa få tandvärk, reumatism, bli skallig och inga julklappar av tomten?
Ja, det ska jag. För i nedanstående situation vill jag inte hamna.
Du människa som duktigt spar
av livets överflöd
får ganska mycket roligt kvar
den dag när du är död
(Mats Holmberg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar