Vilken härlig metafor!: "När skådisarna tittar ut över salongen bakom ridån ser de tusen små gråa huvuden. Bomullsfältet är här igen!"
Det är den kära gamla (nåja) kollegan K som gör denna träffande liknelse. K tillhör nämligen bomullsvipporna, dvs de som brukar kallas kulturtanter. De som konsumerar teater, konserter, konstutställningar, filmer och böcker med samma glupande aptit som en äkta gourmand.
Märkligt nog vilar ett litet löjets skimmer över dessa trogna bärare av ett levande kulturliv. How come?
Kan det ha att göra med att kultursidorna i media befolkas av en självspeglande manlig elit och/eller yngre genusfixerade kvinnor vars politiska uppsåt inte alltid rimmar med bomullsfältets?
Nej, så svartvitt är det inte, även om ett uns av grå sanning skymtar i marginalen. Seniorer, och främst då på spinnsidan, anses ju allmänt ha relativt en försumbar röst i samhällsdebatten och blir därmed betraktade med ironiska glasögon av de som i kraft av sin ålder (sic!) vet bäst.
Men eftersom dessa dedicerade damer i sina bästa är är utrustade med en genom erfarenhet milt överseende attityd, parad med en portion humor tror jag inte att de bryr sig. Dessutom har de ett socialt omväxlande liv med många intryck, vilket ju är bra för hälsan.
Själv önskar jag ibland att jag kunde vara lika aktiv som kulturtanterna. Men när lättjan sätter in sin stöt står jag inte emot. Att avbryta en härlig kaffestund i vårsolen för en konstutställning inomhus eller att sätta sig på tåget eller bussen en iskall kväll när det vankas brittisk teveserie i soffan - då blir protesterna inombords alltför högljudda.
Men att undvika stress är ju en annan hälsofaktor. Tillika att idka kultur i en annan av ordets synonymer.
Och föresten så har jag inte rätt hårfärg för att smälta in i bomullsfältet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar