Innanför ytterdörren väntar en ung man med sedvanlig back slic, svart kavaj, Bossjeans och en bunt med påkostade broschyrer. Hallgolvet är fullt med blöta ytterskor- jaha, inga blå plastskydd för skorna, då blir det till att i förnedring hasa runt i strumplästen, konstaterar vi tyst medan vi hälsas välkomna med ett charmskoleinövat leende.
Det således dags för ännu en husesyn, ett trevligt nöje som förenas med nyttan av att hålla sig á jour med fastighetsutvecklingen, pris- och inredningsmässigt. Denna gång ett totalrenoverat, arkitektritat objekt på drygt 300 kvadrat i bästa läge, till ett utropspris som ligger något över vad vår intjänade ATP-poäng mäktar med.
Men till skillnad från våra många medspanare, barnfamiljer i den ironiska generationen med åtföljande ätteläggar, har vi inte heller samma behov av dubbla induktionshällar där alla knappar ersatts med en liten magnetisk trissa. Eller dubbla vinkylar, ångugn, polerade betonggolv med värme, walking closet, master bedroom, indiskt skiffer i bad-och toalettutrymmen, en med inbyggd bastu.
Men det är klart. En sån där italiensk trappa, helt i glas, det vore häftigt. Jag kan lätt föreställa mig de tappade hakorna på besök i vårt lilla hus. Fast å andra sidan. Vi veteraner bör nog tänka lite mer profylaxtiskt. Hur fasen får man upp rollatorn i en sån där
Att två storögda seniorer skulle vara seriösa spekulanter på detta futuristiska luftslott tvivlar nog den unge fastighetsmäklaren på, dummare är han inte. Alltså har vi en cover up inför visningens avslutande moment där det något skepiskt frågas om vi är intresserade:
Vi letar bostad åt våra barn i utlandet.
Om han sväljer denna förklaring?
Vet ej.
Men hem går vi med ännu ett trevligt prospekt att stoppa in i pärmen Hus.
Vem, som sagt, var det som sa att livet som pensionär inte har särskilt mycket intressant att bjuda på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar